Josefin

Jag känner att det är dags att börja skriva här igen. Fast denna gången om något viktigare: Insikter. Kanske kan jag beröra, inspirera eller bara roa någon för en kort stund. Och jag tänker börja med ett så litet ord som förlåt.

Jag satt på mitt rum och analyserade mig själv när jag insåg att jag aldrig förlåtit mitt ex. Det är 5½ år sedan det tog slut ungefär och jag har varit singel sedan dess. Det var ett dåligt förhållande fyllt med svartsjuka, våld och dålig självkänsla. De två första från hans sida och det tredje var resultatet hos mig. Jag har sedan dess förbannat mig själv för att jag lät det hända, för att jag inte lämnade honom tidigare, för att jag var så svag. Jag har förbannat honom också, men inte alls lika mycket. Jag satt där och försökte klura ut varför jag har så svårt för att lita på människor och varför jag inte gillar närhet till andra personer när jag insåg hur arg jag var. Inom mig bubblade ett ursinne som jag aldrig lagt märke till tidigare och jag tyckte inte om vad jag såg.

Där och då bestämde jag mig för att det var dags att förlåta och gå vidare. Enbart för min egen skull, ingen annans. Jag började med att tänka: "Jag förlåter dig, *****" och sedan sa jag det högt. Jag kan inte med ord beskriva hur förvånad jag blev när en stor tyngd från mina axlar försvann och jag istället började skratta. Jag förstod att jag inte behöver acceptera det som hänt. Inte heller behöver jag förlåta handlingarna. Jag behövde bara förlåta honom för att han inte visste bättre och samtidigt förlät jag mig själv. Det var inte mitt fel att det hände! Jag vill inte påstå att jag är framme än, jag måste fortfarande lära mig lita på människor, men jag har i alla fall tagit första steget på något som kommer att bli en lång, lång resa.