Josefin

Att misslyckas. Min stora rädsla i livet. Jag är så rädd för att misslyckas att jag inte vågar leva. Jag är trots det aldrig rädd för att försöka. Jag försöker gång på gång, provar olika vägar men jag tar mig aldrig hela vägen fram. Även om jag många gånger skulle klara det så väljer jag omedvetet att sluta eftersom jag är rädd för att misslyckas. Jag har länge funderat på varför jag inte kommer vidare i livet, varför jag står på samma ställe och trampar. Återigen satt jag och analyserade mig själv. Jag började med skolan vilket ledde mig in på frågan: Varför slutför jag aldrig något? Och det var då jag insåg att jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas. Längre kom jag inte. Det tog stopp. Lite senare den dagen pratade jag med Cajsa, som utan problem såg svaret. Ibland behövs en annan människas perspektiv. Någon som vet vad man varit med om och som kan se sambanden. Hon trodde att det beror på min systers sjukdom och det har hon alldeles rätt i. Jag har ställt krav på mig själv sedan hon blev sjuk. Jag måste lyckas. Jag måste vara "normal". Jag måste klara allt och vara stark. Jag har hindrat mig själv genom att ställa orimliga krav på mig själv. Det är okej att misslyckas, det är ju så man lär sig. Utan att göra fel någon gång kan man inte veta vad som är rätt. Jag har sagt dessa orden till så många människor utan att någonsin koppla dem till mig själv. Förrän nu.

Men det finns inga ord att säga högt den här gången. Det enda man kan göra är att vara medveten i de val man gör och varför man gör dem. På så vis har man möjligheten att ändra sitt beteende. Jag kommer fortfarande vara rädd för att misslyckas, men jag kommer inte undvika risken. Nästa gång jag är på väg att lägga av ska jag fråga mig själv: Varför sluta nu? Och om det enda svaret är rädsla så ska jag fortsätta. Jag vill inte gå genom livet och vara rädd. Jag ser alldeles för många människor i min omgivning som lever så, och för mig är det ett fängelse. Man missar så mycket, så många chanser, så många människor, så många möten, så mycket kunskap. Jag vägrar missa mer nu.

Ta vara på alla chanser du får, ge alla människor du möter en ärlig chans och våga möta dina rädslor!

Jag känner att det är dags att börja skriva här igen. Fast denna gången om något viktigare: Insikter. Kanske kan jag beröra, inspirera eller bara roa någon för en kort stund. Och jag tänker börja med ett så litet ord som förlåt.

Jag satt på mitt rum och analyserade mig själv när jag insåg att jag aldrig förlåtit mitt ex. Det är 5½ år sedan det tog slut ungefär och jag har varit singel sedan dess. Det var ett dåligt förhållande fyllt med svartsjuka, våld och dålig självkänsla. De två första från hans sida och det tredje var resultatet hos mig. Jag har sedan dess förbannat mig själv för att jag lät det hända, för att jag inte lämnade honom tidigare, för att jag var så svag. Jag har förbannat honom också, men inte alls lika mycket. Jag satt där och försökte klura ut varför jag har så svårt för att lita på människor och varför jag inte gillar närhet till andra personer när jag insåg hur arg jag var. Inom mig bubblade ett ursinne som jag aldrig lagt märke till tidigare och jag tyckte inte om vad jag såg.

Där och då bestämde jag mig för att det var dags att förlåta och gå vidare. Enbart för min egen skull, ingen annans. Jag började med att tänka: "Jag förlåter dig, *****" och sedan sa jag det högt. Jag kan inte med ord beskriva hur förvånad jag blev när en stor tyngd från mina axlar försvann och jag istället började skratta. Jag förstod att jag inte behöver acceptera det som hänt. Inte heller behöver jag förlåta handlingarna. Jag behövde bara förlåta honom för att han inte visste bättre och samtidigt förlät jag mig själv. Det var inte mitt fel att det hände! Jag vill inte påstå att jag är framme än, jag måste fortfarande lära mig lita på människor, men jag har i alla fall tagit första steget på något som kommer att bli en lång, lång resa.